Ibland är väntan hela poängen

Busslhållplatsen hade stått övergiven i tjugo år, inte en enda buss hade stannat. Den hade på senare år blivit lite urblekt, och blåsten hade sackta men säkert fått stolpen att luta. Tidtabellen, den stämde inte alls längre. När hon tittade ut genom fönstret antog hon att den aldrig hade bytts, och att den aldrig kommer bytas. Inte under hennes livstid i varje fall.

När hon stod där och tittade ut, sikten delvis skyld av rimfrost och smuts, saktade en buss ned. Omedvetet lyfte hon handen mot munnen. Dörren ryktes upp och ut fån bussen klev en man. Grå kostym, röd halsduk och en liten mössa som gick över till skägg.

Han tittade sig omkring, ögonen lystes upp när han såg henne och han vinkade. Hon kände inte igen honom, men förnuftet sa att hon måste känna honom. Vem skulle annars hoppa av bussen här? Stövlar sattes på och hon öppnade dörren, luften bet tag om hennes kinder.

“Ursäkta,” sa hon, “känner jag dig?” Mannen sken upp men skakade vänligt på huvudet.

“Jag har åkt med bussen massor med gånger och ibland har jag sett dig stå där i fönstret. Ingen hoppas någonsin av här, vilket är en skam. Det är en hållplats, utan av och påstiganden har den inget syfte. Sådant tycker jag är tråkigt.”

Hon tittade skeptiskt på honom. Mannen var galen. Måste vara så, ingen med vett skulle bli ledsen över en hållplats ute i ingenstans. Mannen rörde sig inte. Han tänker väl inte tänkte hon.

“Du vet att bussen inte stannar här? Aldrig någonsin förrän nyss?” Det var oroande, för även om den hade stannat nyss så tvivlade hon på att det någonsin skulle hända igen. “Så du kan inte bara vänta på nästa, det vore galenskap.”

“Inte som om att jag har något viktigare för mig” svarade han och stod kvar. Han sparkade förläget med foten i snön på marken och hon kunde inte låta bli att skratta.