Game Over

NOMNOMNOMNOMNOMNOMNOMNOM ekade mellan plåtburkarna som var staplade längs gången i affären. Det var ett gällt ljud, prepubertalt. Det kom genom gången och plötsligt var det förbi, på väg bort. Jag vände på mig och såg ett barn, en liten pojkte till lintott som rusade iväg. Han svängde, eller försökte svänga, hans spring tycktes glida en halvmeter och fötterna trampade i luften innan han fick fäste och försvann iväg.

Hans mamma tycktes skrika efter honom men det hjälpte föga. “Jag är Pac-Man, mamma!” skrek han tillbaka innan han förtsatte med lätet. Det kom närmare igen och jag såg hur han svängde in i luften på samma sätt som tidigare för att återigen springa förbi mig och runt varuhyllorna.

Jag plockade upp chipspåsen som var det enda jag hade lagt i vagnen, tag i handtaget, och knuffade iväg vagnen framåt allt vad jag orkade. “SPÖKE!” skrek jag. Hans ögon blev stora som ett par avokado. Jag stod kvar medan vagnen rusade framåt mot pojken som fortfarande tycktes befinna sig i luften utan möjlighet att komma undan.