Pumpafeber

Jag hade inte en aning om hur det började, men jag visste att det hela inte kunde att sluta bra. Först var det som eksem, det kliade lite här och där på kroppen. Ingen fara, jag hade haft allergier som liten. Men efter ett tag blev det värre. Inte för att jag tänkte på det då, men i efterhand så kanske jag borde ha gjort det. De ställen det kliade började sakta färgas mer orange. Fullt möjligt att övergången skedde så sakta att det var därför jag inte märkte det, men när de därefter blev hårdare och tycktes börja bukta ut som bölder blev jag lite orolig.

Läkaren jag gick och såg gav mig pencilin, men inte ens han visste exakt vad det var för något. Inget utslag han hade sett förr i varje fall. Nätterna blev oroligare och oroligare, det blev svårt att sova och utslagen tycktes pulsera. Medicinen hjälpte inte alls, men eftersom läkaren inte visste vad det var tvivlade jag på att han kunde hjälpa till alls. Bättre att lida i det tysta och skämas, tänkte jag.

Förhårdnaden och utväxten blev värre. Blodkärlen tycktes dela av dem och ytan blev hård. Det kändes som skal. Jag blev ritigt rädd och de började spricka upp i sår som påminde alldeles för mycket om pumpa-ansikten. Jag var tvungen att ta mig till sjukhuset igen, så mycket hade jag klart för mig. Det var svårt att tänka och de tysta skrik som ljudlöst gick igenom hela kroppen med ursprung vid varje förhårdnad höll på att sluka mig inifrån.

Medan jag satt där på akuten rullade de in en man med skottskador. Doften tycktes glöda från honom med samma rytm som bölderna talade och saliv droppade från min mun medan jag stirrade på honom på båren. Jag rusade fram, slet bort en av läkarna som trillade ihop på golvet när denne slog i dörrkarmen. Jag petade i blodet och slickade på fingertopparna. Något saknades. Det var inte bara blodet.

Det var då jag såg påsen jämte honom. Mina ögon smalnade av och jag grävde runt i påsen medan ljust runt om tycktes dämpas. Handen kände sig fram, en banan, nej, någon form av tidning, absolut inte, och där, en apelsin. Fingrarna tycktes gräva sig in på egen hand och saften rann över naglarna. En klyfta slets bort och jag doppade den i såret på mannen. När jag sedan förde blodapelsinen till mina läppar log jag.

Inte av glädje utan mer för att, jag vet inte vad. Jag doppade klyftan igen och den här gången smetade jag ut blodet och apelsinsaften över pumpasåret på min axel. För första gången slutade utslagen att pulsera och jag suckade av lättnad, obekymrad av att jag redan hade börjat förbereda mig på att äta mer.