Ett litet s

Mannen satt och fnissade, kroppen tycktes dra ihop sig i stolen ochhade det inte varit för att hans vänstra arm var fastkedjad vid stolen hade han säkert trillat ur. Poliserna som hade försökt förhöra honom var bistra och, det ska erkännas, de såg fallet trilla ihop i bitar framför ögonen på dem.

Det hade verkat så enkelt, bara få mannen att erkänna. De hade gjort det massor med gånger tidigare med andra som varit skyldiga. Lås in den misstänkta i rummet, låt denne vara ifred ett tag och sedan gå in, anklaga, tryck på knappen för att lampan riktad mot ansiktet ska tändas och sedan efter att ha mörbultats mentalt i denna miljö erkände de direkt om de verkligen var skyldiga.

Den här gången hade de däremot missat att mannen fått med sig en penna in och kladdat på skylten under knappen. “Subtil förhörslampa” stod det förr. Ett litet s extra och allt hade fallit i bitar. Kvinnan som kom in när de tryckte på knappen hade varit allt annat än subtil och hon kunde inget om förhör.

Mannen i stolen skrattade till och höll sig för magen ordentligt. “Jag ger upp! Det var jag! Fyfan. Jag dör!” Poliserna stirrade på varandra och sedan på kvinnan som tittade tillbaka på dem med ett sarkastiskt leende.

“Subtilitet behöver inte sitta i kläderna eller sättet.” Hon öppnade dörren och gick ut och lämnade poliserna att skämmas.