Varför det inte finns något västost

Björn och Råka satt och tittade på den gula stenen.
— Det där är ingen sten, sa Råka.
Hennes mun fastnade för en sekund i objektet efter att hon demonstrativt hackat på det.
— Men vad är det då?
Björn var som alltid bekymrad över det han inte kunde identifiera och sortera in.
— Gott!
Björn skrapade fram en skiva med klon och provsmakade.
— Ja, se på tusan! Vid Skördemånen. Den kom med ostanvinden. Ost.
När bestämt vad de skulle kalla den, bestämde de två vännerna att något så gott måste sparas så att det skulle räcka. Råka tog osten och gömde den medan Björn letade fram sin träplanka för att spela lite i lägereldsskenet.

Med morgonsolen kom Coyote sniffande. Han tittade på de två vännerna och strök omkring vid platsen där de kvällen tidigare hade hittat osten.
— Vad vill du nu?, suckade Björn som alltid hade haft svårt för Coyotes ständiga inblandning.
— Något luktar gott. Och det brukar betyda att det smakar gott också. Jag vill att ni dela med er.
— Schas! kraxade Råka och viftade luft och damm mot Coyote.

Men Coyote vägrade nedslås och han var långt ifrån dum. Han visste att Björn inte hade varit den som gömt undan vad det nu var som var gömt. Han var alldeles för stor och klumpig så det skulle alltid synas. Och Coyote visste hur Råka gömde saker. Han drog sig undan.
— Du, Råka, du gömde osten? Så att Coyote inte hittar den?
— Jadå! Inte ens månen kunde se den, svarade Råka självsäkert och Björn skrattade till med ett av sina brummande skratt.
— Underskatta inte den gamla skrattande damen, hon är smartare än hon ser ut.
Jag också tänkte Coyote och försvann bort.

Coyote kastade sig ut från klippan mot det gamla nerbrunna trädet. Det var nästan så att han missade, men med sina klor och en omättad nyfikenhet klamrade han sig fast vid grenarna och i tog sig sakta uppåt. Doften drog honom vidare och även om han inte såg något så visste han att han var på rätt spår.
— Den måste vara här!
Han hittade ett område på trädstammen där någon, antagligen Råka, hade hackat upp ett hål. Det var täckt med kvistar och löv, men efter att Coyote blåste bort dem såg han något gult. Något gult som doftade himmelskt. Han svalde all ost i hela väst med tre glupska bett.
— Din jävel! Den här gången, skrek Björn i raseri och slog till trädet så att det darrade och sotflagnor snöade, är det bäst du brinner upp eller dunstar bort för annars kommer jag döda dig!

Råka skränade och flaxade omkring i lyften, men alla tre visste att det var mer en fråga om distraktion. Coyote kämpade i vild panik att hålla sig kvar trots att världen han befann sig i hade en av de värsta jordbävningarna han varit med om. Eller trädbävningarna om man ska vara petig. Gång på gång slog Björn med nävarna och hans klor skar bort mer och mer av det döda trädet.
— Förlåt!, skrek Coyote. Jag lovar, jag kommer dela med mig av det som finns kvar!
— Det där var allt, skrek Råka tillbaka.
Orden ekade i Coyotes huvud. Allt. Det var svårt att fatta, men på något sätt var det mer allvarligt än att Björn vills slå ihjäl honom. Ingen mer ost.  Feberögt tog Coyote och hoppade iväg. Långt iväg. Han gjorde en kullerbytta mot marken, damm och grus och sot fastnade i hans päls men han brydde sig inte. Han sprang iväg västerut, mot månen som hade uppenbarat sig på himlen i sin rundaste form. Han ylade och lämnade de båda vännerna långt bakom.

Och det är därför Björn och Råka sitter vid lägereldsskenet i nordost och sydost även om smaken inte är lika goda som västosten. Allt medan Coyote stryker omkring i väst och ylar som besatt åt Skördemånen, då tar Björn fram sin planka igen och brummar i takt.
— Kromdrömmar, det är det allt handlar om, sa Björn en gång när han och Råka satt vid en spegelblank sjö.