Tick-Tack-Snapp

Lille Astrid Lindgren — ej släkt — satt hopkurad i ett hörn. Hennes panna var polerad av avdunstad kallsvett och hennes ögon iakttog minsta rörelse í rummet. Skuggorna levde sitt eget liv, dansade fram i takt till vad hon först hade antagit varit klockans tickande. Fram till att hon hörde hur det blev starkare och starkare, ibland ojämnt och ibland tyst. Och ibland, detta var det som skrämde henne mest: tystnaden följdes ibland av ett kasande. Som om något släpade något efter sig.

Rätt som det var tycktes skuggorna fly undan, de dansade inte mer utan det var panikiska rörelser. De svajade och sprang fram och tillbaka, något höll på att hända. Tickandet var nu för Astrid öronbedövande. En fot syntes i dör öppningen. Bara till konturen, men det var tydligt ingen vanlig fot. Stora tår med långa naglar. Ett ansikte uppenbarade sig, krokodilartat fast ändå inte. Kugghjul och brons tycktes gå in och ut ur huden på varelsen. För varje steg hördes tickandet. Tick, höger, tack, vänster.

Gapet på monstret smackade till. Snapp. Snapp. Snapp. Ett rytande blev till ett försök att prata, grymtanden och stavelser tycktes bitas av.

“Skulle jag få låna lite socker?”, sa den efter mycket om och men. Astrid gallskrek rakt ut och begravde ansiktet i glåmiga händer.