Mockasinmaraton

EN BORT, TVÅ TILLBAKS

Tue, 10 Apr 2012 17:41:12 +0200

Dörren som tidigare hade öppnats upp var fortfarande lite på glänt. Detta hade kanske inte varit något större problem om det inte hade varit för att det var en snurrdörr. Nu gick det inte att komma in. Eller ut. Lika bra det för det svarta hålet som hade bildats av den konstanta centrifugeffekten hade varit problematisk att fånga in igen. Men för säkerhets skull stod männen i de halvbruna rockarna där och väntade med en handhållen bur. Materialet på buren var och är osäkert, hemlighetsstämplat och allt, men handtaget på buren var av mahogny. Det enda hålet och fembarnsfamiljen som var fast i snurrdörrens olika sektioner — förutom då att de satt fast nästan tillsammans — var att de innerligt hatade männen i de halvbruna rockarna.

Vattenskadad

Sun, 14 Mar 2010 01:29:41 +0100

Vattenytan närmade sig ansiktet igen, vågorna som borde varit små slog emot kroppen och en osynlig kraft tryckte ned Lysander. Luftbubblor tvingades ut och han stretade emot allt vad han kunde. Så hårt att skum bildades medan han trampade och fäktade med armarna.

Ovanifrån himlen hördes ett muller, ett pipande muller i och för sig men för Lysander var det öronbedövande ändå.
— Mamma! Pål har tagit min anka!
— PÅL! Ge tillbaks badankan till din syster så att ni blir klara med badandet någon gång!

Lysander flöt upp till ytan lika plötsligt som det hade börjat och den lugna strömmen som förde honom runt och runt i hans vanliga åtta-formade bana var tillbaka. Han andades ut med en kvackning.

Knullvåffla

Sat, 06 Mar 2010 15:43:38 +0100

Roger Funk tittade skeptiskt på tallriken innan han tryckte i sig vartenda smula. “En våffla är trots allt ändå en våffla, och som en sådan bör den ätas”, tänkte han. Även om den såg väldigt sorglig ut och påminde väldigt mycket om Neil Diamond i the Last Waltz.

Vagnabond

Thu, 04 Mar 2010 18:43:13 +0100

— Oh-hey.

Tova tittade på honom som om att han vore knäpp. Vilket han, om man ska vara helt ärlig, var. Båda två var knäppa, annars hade de inte rullat varuvagnarna nedför kullen och se vem som var snabbast. Men bara för att man var knäpp, tänkte Tova, betyder det inte att man är fulltändigt knäpp.

— Mikkel, din jävel! Man genar inte över trottoaren! Kom ihåg Emmy, satans idiot!

Tova skrek rakt ut när Mikkels vagn skumpade till och för ett ögonblick såg ut att både välta och öka hastigheten. I sista ögonblicket, i Tovas huvud var det ett långt sådant. I Mikkels var det kort, väldigt kort. Så kort att det inte ens registrerades av kantstenen. Vagnen susade iväg oförhindrad och tillråga på allt gjorde han en sladd vid dungen, släppte handtaget och triumferande lyfte han armarna upp mot himlen.

— Tada!

Tova bromsade in precis tillräckligt för att inte skada Mikkel allt för mycket när hon krachade rakt in i honom med vagn och allt. Men ont gjorde det.

Tick-Tack-Snapp

Fri, 26 Feb 2010 15:52:48 +0100

Lille Astrid Lindgren — ej släkt — satt hopkurad i ett hörn. Hennes panna var polerad av avdunstad kallsvett och hennes ögon iakttog minsta rörelse í rummet. Skuggorna levde sitt eget liv, dansade fram i takt till vad hon först hade antagit varit klockans tickande. Fram till att hon hörde hur det blev starkare och starkare, ibland ojämnt och ibland tyst. Och ibland, detta var det som skrämde henne mest: tystnaden följdes ibland av ett kasande. Som om något släpade något efter sig.

Rätt som det var tycktes skuggorna fly undan, de dansade inte mer utan det var panikiska rörelser. De svajade och sprang fram och tillbaka, något höll på att hända. Tickandet var nu för Astrid öronbedövande. En fot syntes i dör öppningen. Bara till konturen, men det var tydligt ingen vanlig fot. Stora tår med långa naglar. Ett ansikte uppenbarade sig, krokodilartat fast ändå inte. Kugghjul och brons tycktes gå in och ut ur huden på varelsen. För varje steg hördes tickandet. Tick, höger, tack, vänster.

Gapet på monstret smackade till. Snapp. Snapp. Snapp. Ett rytande blev till ett försök att prata, grymtanden och stavelser tycktes bitas av.

“Skulle jag få låna lite socker?”, sa den efter mycket om och men. Astrid gallskrek rakt ut och begravde ansiktet i glåmiga händer.

Varför det inte finns något västost

Thu, 18 Feb 2010 22:52:56 +0100

Björn och Råka satt och tittade på den gula stenen.
— Det där är ingen sten, sa Råka.
Hennes mun fastnade för en sekund i objektet efter att hon demonstrativt hackat på det.
— Men vad är det då?
Björn var som alltid bekymrad över det han inte kunde identifiera och sortera in.
— Gott!
Björn skrapade fram en skiva med klon och provsmakade.
— Ja, se på tusan! Vid Skördemånen. Den kom med ostanvinden. Ost.
När bestämt vad de skulle kalla den, bestämde de två vännerna att något så gott måste sparas så att det skulle räcka. Råka tog osten och gömde den medan Björn letade fram sin träplanka för att spela lite i lägereldsskenet.

Med morgonsolen kom Coyote sniffande. Han tittade på de två vännerna och strök omkring vid platsen där de kvällen tidigare hade hittat osten.
— Vad vill du nu?, suckade Björn som alltid hade haft svårt för Coyotes ständiga inblandning.
— Något luktar gott. Och det brukar betyda att det smakar gott också. Jag vill att ni dela med er.
— Schas! kraxade Råka och viftade luft och damm mot Coyote.

Men Coyote vägrade nedslås och han var långt ifrån dum. Han visste att Björn inte hade varit den som gömt undan vad det nu var som var gömt. Han var alldeles för stor och klumpig så det skulle alltid synas. Och Coyote visste hur Råka gömde saker. Han drog sig undan.
— Du, Råka, du gömde osten? Så att Coyote inte hittar den?
— Jadå! Inte ens månen kunde se den, svarade Råka självsäkert och Björn skrattade till med ett av sina brummande skratt.
— Underskatta inte den gamla skrattande damen, hon är smartare än hon ser ut.
Jag också tänkte Coyote och försvann bort.

Coyote kastade sig ut från klippan mot det gamla nerbrunna trädet. Det var nästan så att han missade, men med sina klor och en omättad nyfikenhet klamrade han sig fast vid grenarna och i tog sig sakta uppåt. Doften drog honom vidare och även om han inte såg något så visste han att han var på rätt spår.
— Den måste vara här!
Han hittade ett område på trädstammen där någon, antagligen Råka, hade hackat upp ett hål. Det var täckt med kvistar och löv, men efter att Coyote blåste bort dem såg han något gult. Något gult som doftade himmelskt. Han svalde all ost i hela väst med tre glupska bett.
— Din jävel! Den här gången, skrek Björn i raseri och slog till trädet så att det darrade och sotflagnor snöade, är det bäst du brinner upp eller dunstar bort för annars kommer jag döda dig!

Råka skränade och flaxade omkring i lyften, men alla tre visste att det var mer en fråga om distraktion. Coyote kämpade i vild panik att hålla sig kvar trots att världen han befann sig i hade en av de värsta jordbävningarna han varit med om. Eller trädbävningarna om man ska vara petig. Gång på gång slog Björn med nävarna och hans klor skar bort mer och mer av det döda trädet.
— Förlåt!, skrek Coyote. Jag lovar, jag kommer dela med mig av det som finns kvar!
— Det där var allt, skrek Råka tillbaka.
Orden ekade i Coyotes huvud. Allt. Det var svårt att fatta, men på något sätt var det mer allvarligt än att Björn vills slå ihjäl honom. Ingen mer ost. Feberögt tog Coyote och hoppade iväg. Långt iväg. Han gjorde en kullerbytta mot marken, damm och grus och sot fastnade i hans päls men han brydde sig inte. Han sprang iväg västerut, mot månen som hade uppenbarat sig på himlen i sin rundaste form. Han ylade och lämnade de båda vännerna långt bakom.

Och det är därför Björn och Råka sitter vid lägereldsskenet i nordost och sydost även om smaken inte är lika goda som västosten. Allt medan Coyote stryker omkring i väst och ylar som besatt åt Skördemånen, då tar Björn fram sin planka igen och brummar i takt.
— Kromdrömmar, det är det allt handlar om, sa Björn en gång när han och Råka satt vid en spegelblank sjö.

Ett litet s

Tue, 16 Feb 2010 21:27:13 +0100

Mannen satt och fnissade, kroppen tycktes dra ihop sig i stolen ochhade det inte varit för att hans vänstra arm var fastkedjad vid stolen hade han säkert trillat ur. Poliserna som hade försökt förhöra honom var bistra och, det ska erkännas, de såg fallet trilla ihop i bitar framför ögonen på dem.

Det hade verkat så enkelt, bara få mannen att erkänna. De hade gjort det massor med gånger tidigare med andra som varit skyldiga. Lås in den misstänkta i rummet, låt denne vara ifred ett tag och sedan gå in, anklaga, tryck på knappen för att lampan riktad mot ansiktet ska tändas och sedan efter att ha mörbultats mentalt i denna miljö erkände de direkt om de verkligen var skyldiga.

Den här gången hade de däremot missat att mannen fått med sig en penna in och kladdat på skylten under knappen. “Subtil förhörslampa” stod det förr. Ett litet s extra och allt hade fallit i bitar. Kvinnan som kom in när de tryckte på knappen hade varit allt annat än subtil och hon kunde inget om förhör.

Mannen i stolen skrattade till och höll sig för magen ordentligt. “Jag ger upp! Det var jag! Fyfan. Jag dör!” Poliserna stirrade på varandra och sedan på kvinnan som tittade tillbaka på dem med ett sarkastiskt leende.

“Subtilitet behöver inte sitta i kläderna eller sättet.” Hon öppnade dörren och gick ut och lämnade poliserna att skämmas.

Det finns ett bildäck där magen skulle varit

Tue, 16 Feb 2010 19:53:11 +0100

Tankarna trasas in, snurrar sig och trastrådarna som ständigt tovas upp binder allt närmare och närmare. Det blir svårare att ignorera trots att det plötsligt blivit väldigt privat. Inget för omvärlden, det går aldrig bra när omvärlden blandas in. Även om den redan är inblandad, på sätt och vis.

Trycket mot bröstet, resten av kroppen som slappnar av och ögonen stirrar in i väggen men fångar upp ljuskatter genom fönstret och synliggör ambivalens. Det går inte att sova. Kroppen är lugn, i stort, men de delar som söker sig utåt till andra vägrar sluta, vägrar ta en paus. Du driver mig till medicinering. Och så säger de att läkarkonsten inte kan hjälpa mot känslopjunk. Vansinne. Kraschen behöver bara vara tillräckligt stor.

Sista minuten-handling

Sun, 14 Feb 2010 17:38:45 +0100

Att vara klockkund är inte fullt så enkelt som det först verkar. Det är massor med faktorer som spelar roll. Det gäller att försöka balansera varorna, inte för många små för du känenr du dig lurad, och inte för många stora för då riskerar du stå där i kön tills du tappar allt — och först då blir det din tur. Köttyxa, 15:45. Popcorn, 15:45. jordnötter, 15:45 styck. Mikrovågsugn, 15:46.

Det värsta är de ögonblick då det behövs något som borde vara billigare. Riskorn för 23:30 är fan inte kul, då är det bättre med en klump nudlar.

Brottsplats: 18c, fem trappor

Sat, 13 Feb 2010 01:16:04 +0100

På nattduksbordet ligger kartor med medicin, det är en tablett mer än det borde vara. Jämte ligger en trave böcker; Fågeln som Vrider upp Världen, Översättaren, Det Vita Rummet, och en pappersmapp med engelska serietidningar i lösnummer. Sängen, att beskriva den som om att den är i oordning vore att underdriva. Det finns ingen kropp i den, men ändå leder spåren fram till den. Tre strumpor. Ett par byxor, en BH, en fickplunta i stål och guld.

På bordet står smör framme, det har varit där ett par timmar baserat på dess konsistens. Brödsmulor leder från bordet till sängen, eller från sängen till bordet. Det är svårt att veta var brödpåsen först öppnades. Det finns inget spår alls av den påsen i lägenheten.

Från badrummet hörs vatten och lite ånga läcker ut genom dörrkarmen och tröskeln. Ett ljud hörs. Från täcket letar sig en fot ut, sängen kan omöjligt ha varit tom. Någon är bra på att dölja bevis i klart dagsljus. Dagsljus som gör att de små dammpartiklarna i lägenheten och ångan från vattnet skapar en illusion av dimma när solstrålarna träffar precis rätt. Det är just nu omöjligt att avgöra vem som hör hemma i lägenheten: personen som tills nyss var gömd i sängen eller den som befinner sig på andra sidan toalettdörren och träffas av varmvattnet.

Pumpafeber

Fri, 12 Feb 2010 22:08:00 +0100

Jag hade inte en aning om hur det började, men jag visste att det hela inte kunde att sluta bra. Först var det som eksem, det kliade lite här och där på kroppen. Ingen fara, jag hade haft allergier som liten. Men efter ett tag blev det värre. Inte för att jag tänkte på det då, men i efterhand så kanske jag borde ha gjort det. De ställen det kliade började sakta färgas mer orange. Fullt möjligt att övergången skedde så sakta att det var därför jag inte märkte det, men när de därefter blev hårdare och tycktes börja bukta ut som bölder blev jag lite orolig.

Läkaren jag gick och såg gav mig pencilin, men inte ens han visste exakt vad det var för något. Inget utslag han hade sett förr i varje fall. Nätterna blev oroligare och oroligare, det blev svårt att sova och utslagen tycktes pulsera. Medicinen hjälpte inte alls, men eftersom läkaren inte visste vad det var tvivlade jag på att han kunde hjälpa till alls. Bättre att lida i det tysta och skämas, tänkte jag.

Förhårdnaden och utväxten blev värre. Blodkärlen tycktes dela av dem och ytan blev hård. Det kändes som skal. Jag blev ritigt rädd och de började spricka upp i sår som påminde alldeles för mycket om pumpa-ansikten. Jag var tvungen att ta mig till sjukhuset igen, så mycket hade jag klart för mig. Det var svårt att tänka och de tysta skrik som ljudlöst gick igenom hela kroppen med ursprung vid varje förhårdnad höll på att sluka mig inifrån.

Medan jag satt där på akuten rullade de in en man med skottskador. Doften tycktes glöda från honom med samma rytm som bölderna talade och saliv droppade från min mun medan jag stirrade på honom på båren. Jag rusade fram, slet bort en av läkarna som trillade ihop på golvet när denne slog i dörrkarmen. Jag petade i blodet och slickade på fingertopparna. Något saknades. Det var inte bara blodet.

Det var då jag såg påsen jämte honom. Mina ögon smalnade av och jag grävde runt i påsen medan ljust runt om tycktes dämpas. Handen kände sig fram, en banan, nej, någon form av tidning, absolut inte, och där, en apelsin. Fingrarna tycktes gräva sig in på egen hand och saften rann över naglarna. En klyfta slets bort och jag doppade den i såret på mannen. När jag sedan förde blodapelsinen till mina läppar log jag.

Inte av glädje utan mer för att, jag vet inte vad. Jag doppade klyftan igen och den här gången smetade jag ut blodet och apelsinsaften över pumpasåret på min axel. För första gången slutade utslagen att pulsera och jag suckade av lättnad, obekymrad av att jag redan hade börjat förbereda mig på att äta mer.

Rödvåta strumpor

Fri, 12 Feb 2010 18:46:03 +0100

Med doft av regn och asfalt
skingras grändens unkenhet.
Tre steg, fyra steg, ut på trottoar
och mina strumpor blir ack så våta.
Allt under himlen
vars stjärnbilder sakta glider på plats.
Det vaknar snart.
Jag hoppas jag inte börjar gråta.

Mina vänner försvann där borta,
kan inte känna deras själar.
Bara lite längre, måste längre trots
andfådd av skräck och snabbmatsrök.
Jag stannar upp,
flämtar till och hör tunnelbanetjut.
Det vaknar snart.
Jag önskar det vore en Skickerhök.

Mina fötter värker av spring
medan blodet rinner ur nya sår.
Att göra Skyddsritual är lönlöst,
jag är trött och hoppet släckt.
Allt under himlen
vars stjärnbilder etsats på plats.
Jag känner det vaknar.
Jag ber att jag slipper ätas väck.

^{(Tidigare publicerad på Catahya.)}

Genetik, fonetik, romantik

Fri, 12 Feb 2010 16:36:21 +0100

Trots att hon hade bott här nästan hela sitt liv, var uttalet på flera ord fortfarande inte med de vi skulle kallat de korrekta diftongerna. Detta var en sak som ökade hennes charm. För min del i varje fall. Sättet hon bröt på kombinerat med hennes adopterade dialekt? Det enda ordet jag kunde hitta var bedårande.

Sättet hon pratade i sömnen, eller verbalt argumenterade våldsamt, de tillfällen då hon släppte loss och inte brydde sig om att anstränga sig för att verka som andra — när det hände älskade jag henne mer än någonsin. Men det är svårt att diskutera allvar när en plötsligt börjar flina fånigt. Det krävde en massa förklaringar men det är okej. Jag förklarar mig gärna efter jag gjort något dumt.

Mynta

Fri, 12 Feb 2010 04:06:11 +0100

Det rasslade till, ett inte helt oävent ljud när ytterligare en femhundrasedel matades in i växelautomaten. Tior och femkronor. Jackpot! Jag önskar att det var mina mynt istället för att tillhöra kvinnan som stod framför mig i kön.

Game Over

Fri, 12 Feb 2010 00:19:00 +0100

NOMNOMNOMNOMNOMNOMNOMNOM ekade mellan plåtburkarna som var staplade längs gången i affären. Det var ett gällt ljud, prepubertalt. Det kom genom gången och plötsligt var det förbi, på väg bort. Jag vände på mig och såg ett barn, en liten pojkte till lintott som rusade iväg. Han svängde, eller försökte svänga, hans spring tycktes glida en halvmeter och fötterna trampade i luften innan han fick fäste och försvann iväg.

Hans mamma tycktes skrika efter honom men det hjälpte föga. “Jag är Pac-Man, mamma!” skrek han tillbaka innan han förtsatte med lätet. Det kom närmare igen och jag såg hur han svängde in i luften på samma sätt som tidigare för att återigen springa förbi mig och runt varuhyllorna.

Jag plockade upp chipspåsen som var det enda jag hade lagt i vagnen, tag i handtaget, och knuffade iväg vagnen framåt allt vad jag orkade. “SPÖKE!” skrek jag. Hans ögon blev stora som ett par avokado. Jag stod kvar medan vagnen rusade framåt mot pojken som fortfarande tycktes befinna sig i luften utan möjlighet att komma undan.

Bytet flyr fortfarande trots att livet är över

Thu, 11 Feb 2010 18:15:00 +0100

Kniven jagar efter maten på tallriken. Den försöker skära igenom köttet samtidigt som den andra handen, i vad som förefaller vara ett infall av dårskap, med gaffeln sticker hål på salladsbladen. Sticker hål, för med pinnarna nedåt lyckas inget fastna.

Plötsligt spetsar kniven köttet vid benet. Den är fast och trycks ned på tallrikens kant på precis rätt sätt så att den inte glider iväg igen. Gaffelhanden slutar leka med det gröna och snabbt närmar sig för att slita köttet i mindre stycken. Kyparen står lite avsides och tittar, när gaffeln sliter itu en slamsa lyser han upp och ger en uppmuntrande applåd.

Det är det här som är den moderna formen av jägarsamhälle.

Beigegrått är en synd

Wed, 10 Feb 2010 18:46:00 +0100

Kaffet är svart. Kolsvart. Med mjölk och socker i och för sig, men ändå lyckas det vara dödssvart. Bitterheten sliter tag om själen, river upp tankar precis tillräckligt för att inte rötterna ska synas. Vet inte om jag orkar med det just nu men jag har väldigt lite val. Önskan att sova när man är kaffevaken är problematiskt.

Allt för den goda smakens skull

Tue, 09 Feb 2010 18:47:49 +0100

Mannen mitt emot på tåget kan vara en mördare, om inte av någon egentlig person så åtminstone god smak. Han öppnar sin andra burk Falcon, och jag är mer säker än tidigare. Jo, han har säkert mördat sin familj. De kan ha drivits till självmord av hans “de hä ä redi öl” men tvivla inte, det är han som är skyldig. Precis som att han är skyldig till att jag behöver bättre hörlurar. Om jag har ihjäl honom så borde det klassas som självmord. Assisterande vid för min del, men ibland får man ta smällar för samhället. Mannen måste stoppas.

Är färgen opassande eller faktiskt upphovsrättsskyddad?

Mon, 08 Feb 2010 20:36:03 +0100

— Jag fattar inte vem som kom på den idiotiska idén att använda en ketchup-röd plastflaska.

Hon pratade högt för att höras över de skrikande barnen. Hennes händer tryckte om flaskkroppen och skvätte iväg en salva klorin i ansiktet på ytterligare en femåring.

Jag vilade bara lite

Sat, 06 Feb 2010 21:33:16 +0100

Jag tog av mig stumporna och hittade damm. Riktigt damm alltså, inte strumpludd. Ett tunt lager damm över fotsulan. Jag är inte helt säker, men jag tror universum försöker tala om för mig att jag borde röra på mig mer. Vicka på tårna kanske. Jag hoppas nästa tecken är att jag får ett par nya skor kastade på mig. De är jag i alla fall inte allergisk mot!